Christoffer (utvecklare KIT), Niklas (utvecklare DN), Robert (KIT-grundare), Per (utvecklare Di) och Anna (biträdande chef DN.se) hälsade på hos KIT.

Christoffer (utvecklare KIT), Niklas (utvecklare DN), Robert (KIT-grundare), Per (utvecklare Di), Anna (biträdande chef DN.se) och Henrik (bakom kameran) samtalar vid KIT:s runda bord.

Fyra nyfikna Di- och DN-medarbetare, en prisad nykomling – och ett pingisbord i hallen.

Vi ville veta mer om nyhetssajten KIT, deras journalistiska synsätt och alla eventuella tekniska utmaningar de ställts inför hittills.

Det här är vad vi lärde oss.

Känner du till nyhetssajten KIT, som vann kategorin Årets Idé på branschorganisationen TU:s gala Årets Dagstidning i går? (Priserna delas ut av TU och branschtidningen Medievärlden.)

Bakom KIT:s framgångar döljer sig en spännande digital filosofi, som vi på Di ville veta lite mer om. Därför hälsade vi på nyhets-Sveriges redan vida omtalade yngling.

Här skulle jag nu kunna slänga in målande – och en aning svepande – beskrivningar av den nittonhundranånting-talsdoftande lägenhetslokalen på Kungsgatan, den avslappnade atmosfären som för tankarna till Netflix-succén House of Cards fiktiva nyhetssajt Slugline (alternativt valfritt techbolag på 1990-talet), eller det av disk överbelamrade köket. Men låt oss i stället hålla oss till ämnet.

Varför är KIT intressant för Di och DN att besöka, kanske du undrar?

Delvis för att det oftast är mer givande rent generellt att rikta blicken mot dem som står långt ifrån oss och försöka hitta gemensamma nämnare – ungefär samma princip som diversity inom analysprogrammering, typ – men också för att vi historiskt varit lite svagare på områden där KIT är som starkast. Sociala medier, till exempel.

Dessutom är det alltid intressant att höra hur man tänkt och resonerat när någonting byggts helt från scratch.

Så: Jag, DN.se:s biträdande chef Anna, Di-programmeren Per och DN-programmeraren Niklas tog en tripp ner på stan för att lära oss mer om Peder Bonniers och Robert Brännströms (om detta inlägg publicerats i en papperstidning hade jag här angett ”utrymmesbrist” som skäl till att inte rabbla upp alla andra smarta och duktiga KIT-medarbetare) spännande projekt.

Några saker vi tar med oss hem till Di och DN, i citatform:

”Vi har ett mål. När vi har nått det, då börjar vi tänka på allt annat.”

Apropå sidvisningar, intäkter, inscreen etc, som vår sifferhungriga kvartett försökte få Robert att mata oss med. Den här inställningen, att jobba mot högt uppsatta mål via mindre delmål, och det totala fokuset är ett effektivt angreppssätt som även vi anammat under arbetet med Nya Di – och som givetvis kan finslipas ännu mer.

”Det är jobbigt att bygga cms. Man inser snabbt att folk har tänkt på väldigt mycket saker när de byggt sina cms. Saker som ger dig huvudvärk.”

Ja, det här med cms är ju en ständigt återkommande diskussion. Vilket passar just vår produkt? Hänger vårt cms med i utvecklingen? Ska vi bygga ett eget? På den sistnämnda frågan svarade KIT ”ja!” och satte i gång. De är nu mitt uppe i en betafas, och har alltså på relativt kort tid kämpat sig igenom all den där huvudvärken. Imponerande i sig. Men än mer imponerande var att de redan i ett väldigt tidigt skede tog höjd för allt vad ett nytt cms innebär. Hela sajten byggdes helt enkelt med ett annat cms i åtanke än det man för tillfället jobbade med. Vilket så klart inneburit att sajten i hög utsträckning optimerats för det man vill åstadkomma på sajten i stället för i cms:et.

”Block funkar bra för oss. Och för reportrarna och redaktörerna är det typ ingen skillnad.”

Nu ska vi inte grotta ner oss i alla tekniska detaljer – dels för att inte trötta ut dig, du som läser detta, men också för att jag är helt fel person för sådana nergrottningar. Enkelt uttryckt: att ”jobba i block” är ett tekniskt arbetssätt som blivit populärt inom nyhetsbranschen digitalt de senaste åren och som gör livet mycket enklare och trevligare för programmerare. Detta för att det är lättare att rita ut datan från cms:et om den delas upp i block. ”Varsågod lilla front, här får du ett textblock. Och här får du ett bildblock. Ett skepp kommer lastat med… ett till textblock. Pass på, här kommer en faktaruta också!” Och så vidare. Det var väldigt inspirerande att höra hur KIT resonerat kring detta i sitt bygge av både sajt och cms. Och att det gör liten skillnad för reportrarna och redaktörerna är förstås ett stort fett plus.

”Egentligen vill jag inte ha någon startsida. Vi måste finnas där läsarna finns.”

Det har gått inflation i det här uttrycket de senaste 2-3 åren, men det är så sant som det är sagt. KIT är experimentella – de hoppade tidigt på Facebooks nya funktion instant articles (artiklar som användarna läser direkt på Facebook för en snabbare upplevelse) och var snabba med att skapa sociala medier-anpassade videor. Bra tajming med tanke på att videor numera premieras rätt rejält av Facebooks algoritm. Den här lekfullheten och experimentlustan är en viktig egenskap, som kan appliceras på en rad nyhetssajter oavsett inriktning. Inklusive Di och DN, förstås. Tekniken går ständigt framåt, och det är bättre att gå armkrok med den digitala utvecklingen än att hamna på efterkälken. Sen kanske inte alla vågar ta ett så extremt stort kliv att man nästan är redo att slopa en egen startsida (när KIT lanserades förra året hade startsidan faktiskt inga puffar – allt innehåll hittade man enklast via Facebook eller Twitter)…

 

KIT:s matguru Andreas Ivarsson gör sig redo för en singelomgång mot Di:s Henrik Ståhl.

KIT:s matguru Andreas Ivarsson gör sig redo för en singelomgång mot Di:s Henrik Ståhl.

Okej, det här blogginlägget kanske inte bjuder på några spektakulära avslöjanden eller avgrundsdjupa insikter, men nu har du i alla fall fått en liten inblick i vårt studiebesök, som vi säkert får tillfälle att återvända till någon gång i framtiden.

Ett besök som för övrigt avslutades med… pingis! Under den tid det tog för vår kvartett att lämna KIT:s lokaler och för mig att ombordkliven på gröna linjen mot Fridhemsplan komma på att jag glömt min väska och i rask takt jogga tillbaka till Kungsgatan så hade Robert & co hunnit ställa upp ett full size pingisbord i hallen.

”Vill du vara med?” undrade Robert när jag förvånat flåsande stod och stirrade på bordet i dörröppningen.

Ett erbjudande för frestande för att avstå.

 

PS. Ingen av oss fyra pingiskombattanter räknade poäng, men enligt en godtycklig uppskattning från undertecknad blev det oavgjort mellan Di och KIT.